Ja jag är nog expert på att ta på mig alldeles för mycket. Säga ja en gång för mycket än istället för att säga nej. Men tro på mig du borde höra om jag inte vill. Vill jag inte så poshar jag inte på någon att saker ska hända. Jag dra mig undan och försöker som glömma. Men vill jag. Ja då jävlar så kör jag på i 120. Men just nu är ju inte jag helt stabil ska man väl säga. Jag är en Björklund och har då alltså svårt och prata om mina känslor. Kan gärna skriva ner dem på pappret men inte prata om det. Tycker synd om människor som ska lyssna. Man inbillar sig att dem plågas. Min mamma har inte den förmågan vilket är riktig bra för henne. Men jag skäms för henne att hon är så vek vilket hon inte är. Hon är den starka som pratar om sina känslor. Jag går mer i min fars fot spår. Jag sätter sällan mig själv först. Jag förväntar mig Inge tillbaka. Jag vill se människor le och hjälpa dem jag vill med kloka ord få dem inse dem är bra som dem är och bara lyssna. Det är jag. Men när man gräver ner sig så mycket i andras problem och jag blir stilla själv . Då kommer det. En ångest attack. Denna attack brukade jag kunna Riga pappa och prata om. Men nu kan jag inte. Och vet inte riktigt om jag hittar någon som kan få mig prata ut. Utan att jag säger något ska den personen lyckas se igenom mig. Vilket bara pappa gjorde. Det är jobbigt. Ligger huper ventilerar och får inte ut det. Blir arg för inget egentligen. Men ja. Vad ska man säga... Jag får fortsätta jobba med mig själv och de vad framtiden utvisar.Nu står maddox i rampljuset och vi ska jobba fram en lycklig och självsäker hund:)

Ja jag är nog expert på att ta på mig alldeles för mycket. Säga ja en gång för mycket än istället för att säga nej. Men tro på mig du borde höra om jag inte vill. Vill jag inte så poshar jag inte på någon att saker ska hända. Jag dra mig undan och försöker som glömma. Men vill jag. Ja då jävlar så kör jag på i 120. Men just nu är ju inte jag helt stabil ska man väl säga. Jag är en Björklund och har då alltså svårt och prata om mina känslor. Kan gärna skriva ner dem på pappret men inte prata om det. Tycker synd om människor som ska lyssna. Man inbillar sig att dem plågas. Min mamma har inte den förmågan vilket är riktig bra för henne. Men jag skäms för henne att hon är så vek vilket hon inte är. Hon är den starka som pratar om sina känslor. Jag går mer i min fars fot spår. Jag sätter sällan mig själv först. Jag förväntar mig Inge tillbaka. Jag vill se människor le och hjälpa dem jag vill med kloka ord få dem inse dem är bra som dem är och bara lyssna. Det är jag. Men när man gräver ner sig så mycket i andras problem och jag blir stilla själv . Då kommer det. En ångest attack. Denna attack brukade jag kunna Riga pappa och prata om. Men nu kan jag inte. Och vet inte riktigt om jag hittar någon som kan få mig prata ut. Utan att jag säger något ska den personen lyckas se igenom mig. Vilket bara pappa gjorde. Det är jobbigt. Ligger huper ventilerar och får inte ut det. Blir arg för inget egentligen. Men ja. Vad ska man säga... Jag får fortsätta jobba med mig själv och de vad framtiden utvisar.Nu står maddox i rampljuset och vi ska jobba fram en lycklig och självsäker hund:)